Det tidigare folkvalet frångicks på grund av att valdeltagandet var så lågt att tingets legitimitet med skäl kunde ifrågasättas.
Bland andra representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo argumenterar för att "ett välorganiserat och demokratiskt genomfört val skulle ge folktinget en nödvändig förankring i det finlandssvenska samhället och därmed också ett mandat som riksdag och regering nödgas reagera på och ta hänsyn till på ett sätt som inte sker i dag" (Hbl-debatt 6.3).
Också nu ses alltså legitimiteten som ifrågasatt. Den saken bör diskuteras i samband med den i våra dagar så aktuella frågan om ett hårdnande samhälls- och språkklimat.
Tusendollarsfrågan är om en återgång till direkt folkval kan garantera ett så övertygande valdeltagande att legitimiteten stärks - inte försvagas.
Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:
Ett system med direkt folkval skulle rimligen utgå från att själva rösträtten begränsas till "finlandssvenskar". Men handen på hjärtat: är Finlands tvåspråkighet på sikt betjänt av en strikt gränsdragning på den punkten? Svaret torde vara nej, åtminstone i Helsingforsregionen.
Då är det nog en bättre strategi att räkna med självdefiniering så, att en till äventyrs finskregistrerad men finlandssvenskt sinnad person kan känna sig inkluderad.
Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.
Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.
Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:
En vitaliserande debatt om finlandssvenska strategier fördes när Finlandssvensk samling grundades 2001. Föreningens omstridda ordförande Ida Asplund anklagade bland annat finskspråkiga finnar för att röva finlandssvenskars kulturarv, så som Tove Jansson och J. L. Runeberg genom att presentera dem så som en del av den finsknationella kulturen.
Sedan dess har den tidigare så stridbara föreningen försvunnit ur offentligheten, och årsmötet 2009 hålls i morgon i Ekenäs, genast efter folktingssessionens avslutande lunch.
Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.
En revitaliserande debatt om hur denna profil ska vara skapt är välkommen. Frieri över språkgränsen, à la förra ordföranden Henrik Lax, är i alla fall att föredra framför militant språklagsaktivism.
Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.
Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar