Jag märkte just att Kenneth Myntti i vad som verkar vara ledaren i Vasabladet lördagen den 25 april 2009 diskuterar Folktingets roll och ett eventuellt folkval under rubriken Därför har vi inget folkligt ting. Följ länken ovan till en mycket intressant analys.
Det finnas olika sinnebilder av Folktinget, som en kanslistyrd intressebevakare stödd av organ med partipolitisk representation, eller som ett finlandssvenskt politiskt organ med ambitionen att styra utvecklingen i Svenskfinland. Myntti talar om "de svenskspråkigas rättsbiträde" för nuläget, men jag skulle snarare karakterisera det nuvarande Folktinget som den finlandssvenska remissinstansen som staten kan höra på rutin om finlandssvenskarnas åsikt, men som ändå inte tas på det allvar detta innebär, varken av finlandssvenkarna själva eller av staten som helhet. Sällan - eller aldrig? - företräder Folktinget enskilda medborgare i språkrättsliga tvistemål. Visserligen för Folktinget fram enskilda ärenden som finlandssvenskarnas meddelar om och det händer att enskilda får tips och hjälp, men det finlandssvenska rättsbiträdet saknas i Finlands språksystem. Om jag är rätt informerad är språkkommissionären i Kanada en sådan instans som dessutom finansierar rättsprocesser för att pröva det språkrättsligt korrekta gällande myndigheters agerande i konkreta fall.
tisdag 28 april 2009
söndag 26 april 2009
Valdeltagendet i ett direkt Folktingsval oroar Hbl
Johanna Westman framför i sin ledare i Hufvudstadsbladet 25.4.2009 under rubriken Dags att utveckla folktinget att det är självklar att diskussionen om direkt folkval av Folktinget måste fortsätta på sessionen i Ekenäs.
Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:
Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.
Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.
Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:
Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.
Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.
Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.
Det tidigare folkvalet frångicks på grund av att valdeltagandet var så lågt att tingets legitimitet med skäl kunde ifrågasättas.
Bland andra representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo argumenterar för att "ett välorganiserat och demokratiskt genomfört val skulle ge folktinget en nödvändig förankring i det finlandssvenska samhället och därmed också ett mandat som riksdag och regering nödgas reagera på och ta hänsyn till på ett sätt som inte sker i dag" (Hbl-debatt 6.3).
Också nu ses alltså legitimiteten som ifrågasatt. Den saken bör diskuteras i samband med den i våra dagar så aktuella frågan om ett hårdnande samhälls- och språkklimat.
Tusendollarsfrågan är om en återgång till direkt folkval kan garantera ett så övertygande valdeltagande att legitimiteten stärks - inte försvagas.
Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:
Ett system med direkt folkval skulle rimligen utgå från att själva rösträtten begränsas till "finlandssvenskar". Men handen på hjärtat: är Finlands tvåspråkighet på sikt betjänt av en strikt gränsdragning på den punkten? Svaret torde vara nej, åtminstone i Helsingforsregionen.
Då är det nog en bättre strategi att räkna med självdefiniering så, att en till äventyrs finskregistrerad men finlandssvenskt sinnad person kan känna sig inkluderad.
Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.
Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.
Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:
En vitaliserande debatt om finlandssvenska strategier fördes när Finlandssvensk samling grundades 2001. Föreningens omstridda ordförande Ida Asplund anklagade bland annat finskspråkiga finnar för att röva finlandssvenskars kulturarv, så som Tove Jansson och J. L. Runeberg genom att presentera dem så som en del av den finsknationella kulturen.
Sedan dess har den tidigare så stridbara föreningen försvunnit ur offentligheten, och årsmötet 2009 hålls i morgon i Ekenäs, genast efter folktingssessionens avslutande lunch.
Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.
En revitaliserande debatt om hur denna profil ska vara skapt är välkommen. Frieri över språkgränsen, à la förra ordföranden Henrik Lax, är i alla fall att föredra framför militant språklagsaktivism.
Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.
Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.
fredag 24 april 2009
Låt goda krafter konkurrera!
Mitt inlägg som publicerades på Hufvudstadsbladets Debatt-sida idag publicerar jag nedan.
I morgon inleds Folktingets session i Ekenäs. Även representanter från Finlandssvensk samling kommer att närvara som gäster, bl.a. ordförande Juha Janhunen. Föreningens årsmöte hålls kl. 15 på söndag (26 april 2009), också i Ekenäs.
Svenska Finlands folkting
Låt goda krafter konkurrera
Folktinget inleder med sin session i Ekenäs i helgen en ny fyraårig mandatperiod. Även denna gång har tinget i praktiken utsetts av partierna enligt modellen från 1970-talet. Förslaget att återinföra direktval (Hbl 6.3 och 25.3 och senast Thomas Rosenbergs I dag-kolumn 24.4) kräver naturligtvis ingen upplösning av tinget i förtid vilket folktingssekreterare Stefan Svenfors antyder (Hbl 5.4). Det naturliga vore att låta finlandssvenskarna välja sitt ting direkt nästa gång.
Valet erbjuder en arena för debatt där kandidaterna tävlar om att vara de bästa krafterna explicit för det finlandssvenska. Åsikter om annat, så som kärnkraft eller cykelhjälmstvång, stjäl inte uppmärksamheten från hur de finlandssvenska frågorna bäst borde lösas. Det som krävs för att detta ska lyckas är att Folktinget och partierna vågar ta steget.
Justitieministeriets valbudget har 300 000 euro för sametingsvalet, så visst kostar det, men i gengäld får vi en legitim representation som ger en större genuin bestämmanderätt över våra egna frågor. Dessutom måste vi komma ihåg att skogsvårdsföreningar och andra organisationer klarar av att genomföra direktval med en betydligt enklare och billigare procedur än sametinget.
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Kimito
I morgon inleds Folktingets session i Ekenäs. Även representanter från Finlandssvensk samling kommer att närvara som gäster, bl.a. ordförande Juha Janhunen. Föreningens årsmöte hålls kl. 15 på söndag (26 april 2009), också i Ekenäs.
Svenska Finlands folkting
Låt goda krafter konkurrera
Folktinget inleder med sin session i Ekenäs i helgen en ny fyraårig mandatperiod. Även denna gång har tinget i praktiken utsetts av partierna enligt modellen från 1970-talet. Förslaget att återinföra direktval (Hbl 6.3 och 25.3 och senast Thomas Rosenbergs I dag-kolumn 24.4) kräver naturligtvis ingen upplösning av tinget i förtid vilket folktingssekreterare Stefan Svenfors antyder (Hbl 5.4). Det naturliga vore att låta finlandssvenskarna välja sitt ting direkt nästa gång.
Valet erbjuder en arena för debatt där kandidaterna tävlar om att vara de bästa krafterna explicit för det finlandssvenska. Åsikter om annat, så som kärnkraft eller cykelhjälmstvång, stjäl inte uppmärksamheten från hur de finlandssvenska frågorna bäst borde lösas. Det som krävs för att detta ska lyckas är att Folktinget och partierna vågar ta steget.
Justitieministeriets valbudget har 300 000 euro för sametingsvalet, så visst kostar det, men i gengäld får vi en legitim representation som ger en större genuin bestämmanderätt över våra egna frågor. Dessutom måste vi komma ihåg att skogsvårdsföreningar och andra organisationer klarar av att genomföra direktval med en betydligt enklare och billigare procedur än sametinget.
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Kimito
Folktingssekreteraren om direktvalsidén
Folktingssekreterare Stefan Svenfors inlägg i om direktvalsidén som presenterades av Svenska kvinnoförbundet i Åbo och av mig, insändarna har publicerats på den bloggen här.
Mitt svar ingick i Hufvudstadsbladet idag.
Svenska Finlands folkting
Folktinget har lagstadgade uppgifter
Tanken om ett direkt folkval av folktingsledamöterna dyker upp med jämna mellanrum och nu senast är det Svenska kvinnoförbundet (Hbl 6.3) och Anna Ritamäki-Sjöstrand (Hbl 25.3) som aktualiserar frågan.
Det är alldeles utmärkt att Folktinget och Folktingets sätt att arbeta och utföra sin uppgift väcker debatt. Frågan om ett direktval av folktingsledamöterna är också väl värd att diskutera. Att ett direkt folktingsval skulle ge Folktinget mera uppmärksamhet, åtminstone för en stund, är säkert sant.
Samtidigt är det skäl att påpeka att ett direktval också innehåller problem, både när det gäller det praktiska genomförandet och de strategiska motiveringarna.
Proceduren för att utse folktingsledamöterna är, enligt Anna Ritamäki-Sjöstrand, obegriplig för gemene man. Ritamäki-Sjöstrand har rätt i att systemet kan uppfattas som krångligt. Dock innehåller det en klar logik. Folktingets mandatfördelning är en konstruktion som bygger på den demokrati och väljaråsikt som kommit till uttryck i kommunalvalet. Folktingsledamöterna utses alltså på basis av röstningsresultatet i kommunalvalet.
Lagen om Folktinget ger möjlighet till ett direktval, till den delen finns det inga hinder ifall man skulle välja att frångå det nuvarande systemet. Det som krävs är att Folktingets styrelse med fem sjättedelars majoritet besluter att upplösa Folktinget och utlyser direktval. Partierna och även andra medborgargrupper ges i så fall möjlighet att ställa upp kandidater och röstberättigade är alla myndiga finska medborgare som uppgett svenska som sitt språk i befolkningsdatasystemet.
Tekniskt sett finns det alltså inga större hinder för att ordna ett direkt val av folktinget. Det som krävs är ett tillräckligt stort maskineri för att praktiskt genomföra det enligt lag, samt vilket inte saknar betydelse oförskämt mycket pengar. Med den rätt blygsamma statliga resurstilldelning som Folktinget i dagsläget åtnjuter vore anordnandet av ett direktval ekonomiskt förödande.
Med andra ord, Folktingets nuvarande budget klarar inte på långt när av ett direktval.
Bortsett från ekonomiska frågor kan man diskutera vad ett direktvalt Folkting kan uträtta som inte det ting som utsetts med nuvarande system kan. Möjligen skulle ett direktval göra Folktinget mer känt bland gemene man. Frågan är då hur detta nya kändisskap kunde förvaltas och utnyttjas och på vilket sätt det skulle främja Folktingets uppgifter.
Ifall Folktinget skulle vara ett finlandssvenskt parlament också i den meningen att det kunde utöva faktisk makt över myndigheter och samhälle, exempelvis enligt en liknande modell som det åländska lagtinget, skulle direkt folkvalda ledamöter vara en självklarhet.
Men Folktinget är inget parlament i den bemärkelsen. Folktinget är heller inget politiskt parti som mäter volymen på sin röst i allmänna val. Folktinget är en tvärpolitisk lagstadgad intressebevakningsorganisation vars uppgift är att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter, samt kulturella och samhälleliga förhållanden.
Vidare ska Folktinget främja det svenska språkets ställning i Finland.
Hur Folktinget sedan sköter sitt lagstadgade uppdrag är och ska naturligtvis vara föremål för offentlig debatt. Frågan om synligheten är en naturlig ingrediens i den diskussionen, men det är viktigt att Folktingets beslutsfattare kan göra rätt prioritering mellan att lägga fokus på Folktinget som organisation eller på de finlandssvenska frågor som Folktinget har till uppgift att bevaka.
Avslutningsvis får vi väl konstatera att Folktinget har exakt den tyngd och det inflytande vi själva lyckas ge det. Folktingsledamöterna är en stor resurs i den finlandssvenska intressebevakningen och ledamöterna har också den högsta beslutande makten i Folktinget.
Det nya Folktinget samlas till sin första session i Ekenäs den 24-26 april.
Stefan Svenfors
folktingssekreterare
Svenska Finlands folkting
Mitt svar ingick i Hufvudstadsbladet idag.
Svenska Finlands folkting
Folktinget har lagstadgade uppgifter
Tanken om ett direkt folkval av folktingsledamöterna dyker upp med jämna mellanrum och nu senast är det Svenska kvinnoförbundet (Hbl 6.3) och Anna Ritamäki-Sjöstrand (Hbl 25.3) som aktualiserar frågan.
Det är alldeles utmärkt att Folktinget och Folktingets sätt att arbeta och utföra sin uppgift väcker debatt. Frågan om ett direktval av folktingsledamöterna är också väl värd att diskutera. Att ett direkt folktingsval skulle ge Folktinget mera uppmärksamhet, åtminstone för en stund, är säkert sant.
Samtidigt är det skäl att påpeka att ett direktval också innehåller problem, både när det gäller det praktiska genomförandet och de strategiska motiveringarna.
Proceduren för att utse folktingsledamöterna är, enligt Anna Ritamäki-Sjöstrand, obegriplig för gemene man. Ritamäki-Sjöstrand har rätt i att systemet kan uppfattas som krångligt. Dock innehåller det en klar logik. Folktingets mandatfördelning är en konstruktion som bygger på den demokrati och väljaråsikt som kommit till uttryck i kommunalvalet. Folktingsledamöterna utses alltså på basis av röstningsresultatet i kommunalvalet.
Lagen om Folktinget ger möjlighet till ett direktval, till den delen finns det inga hinder ifall man skulle välja att frångå det nuvarande systemet. Det som krävs är att Folktingets styrelse med fem sjättedelars majoritet besluter att upplösa Folktinget och utlyser direktval. Partierna och även andra medborgargrupper ges i så fall möjlighet att ställa upp kandidater och röstberättigade är alla myndiga finska medborgare som uppgett svenska som sitt språk i befolkningsdatasystemet.
Tekniskt sett finns det alltså inga större hinder för att ordna ett direkt val av folktinget. Det som krävs är ett tillräckligt stort maskineri för att praktiskt genomföra det enligt lag, samt vilket inte saknar betydelse oförskämt mycket pengar. Med den rätt blygsamma statliga resurstilldelning som Folktinget i dagsläget åtnjuter vore anordnandet av ett direktval ekonomiskt förödande.
Med andra ord, Folktingets nuvarande budget klarar inte på långt när av ett direktval.
Bortsett från ekonomiska frågor kan man diskutera vad ett direktvalt Folkting kan uträtta som inte det ting som utsetts med nuvarande system kan. Möjligen skulle ett direktval göra Folktinget mer känt bland gemene man. Frågan är då hur detta nya kändisskap kunde förvaltas och utnyttjas och på vilket sätt det skulle främja Folktingets uppgifter.
Ifall Folktinget skulle vara ett finlandssvenskt parlament också i den meningen att det kunde utöva faktisk makt över myndigheter och samhälle, exempelvis enligt en liknande modell som det åländska lagtinget, skulle direkt folkvalda ledamöter vara en självklarhet.
Men Folktinget är inget parlament i den bemärkelsen. Folktinget är heller inget politiskt parti som mäter volymen på sin röst i allmänna val. Folktinget är en tvärpolitisk lagstadgad intressebevakningsorganisation vars uppgift är att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter, samt kulturella och samhälleliga förhållanden.
Vidare ska Folktinget främja det svenska språkets ställning i Finland.
Hur Folktinget sedan sköter sitt lagstadgade uppdrag är och ska naturligtvis vara föremål för offentlig debatt. Frågan om synligheten är en naturlig ingrediens i den diskussionen, men det är viktigt att Folktingets beslutsfattare kan göra rätt prioritering mellan att lägga fokus på Folktinget som organisation eller på de finlandssvenska frågor som Folktinget har till uppgift att bevaka.
Avslutningsvis får vi väl konstatera att Folktinget har exakt den tyngd och det inflytande vi själva lyckas ge det. Folktingsledamöterna är en stor resurs i den finlandssvenska intressebevakningen och ledamöterna har också den högsta beslutande makten i Folktinget.
Det nya Folktinget samlas till sin första session i Ekenäs den 24-26 april.
Stefan Svenfors
folktingssekreterare
Svenska Finlands folkting
torsdag 23 april 2009
Rosenberg vill förstärka Folktinget
Thomas Rosenberg har upprepade gånger talat sig varm för en utveckling av Folktinget. Nu talar han för direktval, större befogenheter och ett slut på Sfp:s ordförandemonopol i sin I dag-kolumn i Hufvudstadsbladet fredagen den 17 april 2009:
Ge Folktinget en chans!
Det är med en stark känsla av déjà vu , eller snarare déjà écrit , jag griper mig an dagens epistel. Denna gång med anledning av att Folktinget nästa veckoslut samlas till session i Ekenäs, bland annat för att välja ny ordförande.
Att Ulla-Maj Wideroos plötsliga avgång inte gav upphov till någon diskussion säger en del om tingets attraktivitet. Likaså att det anmält sig bara en efterträdare - Anna-Maja Henriksson. Man kunde ju tycka att ordförandeposten skulle väcka starkare passioner. Men också begripligt, eftersom dagens Folkting är tämligen vingklippt. Inte ens våra politiska hövdingar orkar tro på dess inflytande, vilket framkom av de insändare som nyligen ingick i Hbl, signerade Stefan Wallin, Astrid Thors och Ole Norrback (Hbl 31.3.). De tillbakavisar de regelbundet återkommande kraven på direktval (denna gång framförda av representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo respektive Finlandssvensk samling) med att politiken görs av partierna, och att Folktinget aldrig sitter vid de bord där de viktiga besluten fattas.
Men hallå, vad är det som hindrar att vi går in för att åtminstone de beslut som angår oss själva, och där vi själva har, eller kan få, beslutskompetens avgörs vid bord som vi själva möblerar? Speciellt i dagens läge, där vi går på förlust efter förlust och domänerna smälter som smör i solen.
Visst är det bra med ett tvärpolitiskt diskussionsforum, men vi behöver mer än så. Funktionen som remissinstans räcker absolut inte som orsak till att upprätthålla nånting som ger sken av att likna ett parlament. Och informationen om landets tvåspråkighet hör till statsmaktens skyldigheter, förslagsvis en byrå inom justitieministeriet. Det har visserligen på sistone skett en glädjande aktivering av tinget. Väl så, eftersom de flesta svenskhetsmätarna står på rött. Men den allvarligaste hämskon återstår, det vill säga valsättet. Till dem som likt ovannämnda påstår att folktinget aldrig kan bli ett organ av större politisk betydelse vill jag svara med att citera Krister Ståhlberg i Finsk tidskrift 2/78: "Tvärtom, tingets verksamhet bör effektiveras. Den finlandssvenska identiteten stärks av och behöver . den symbol som ett folkvalt ting innebär. Och den finlandssvenska vitaliteten mår bra av att byggas upp genom valen och genom de åsiktsmotsättningar som råder inom tinget. " Han fortsätter med att retoriskt fråga sig om den med våld framtvingade enigheten kommer att innebära enighet till döds. Ett kvartssekel senare kan vi konstatera att han blivit sannspådd.
Låt mig inför sessionen vara alldeles konkret: vad är det som säger att ordförandeposten automatiskt tillkommer SFP, eller att det absolut måste vara en riksdagsledamot? De senaste årens täta ordförandebyten är bevis nog för att upptagna riksdagsmän anser sig ha viktigare saker att göra. Varför inte en socialdemokrat? Då finns ett uppenbart namn, och riksdagsman dessutom, det vill säga Jacob Söderman. Han har den resning som behövs. Kanske också intresset av att göra en ordentlig rafistulering av hela konstruktionen.
Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.
Ge Folktinget en chans!
Det är med en stark känsla av déjà vu , eller snarare déjà écrit , jag griper mig an dagens epistel. Denna gång med anledning av att Folktinget nästa veckoslut samlas till session i Ekenäs, bland annat för att välja ny ordförande.
Att Ulla-Maj Wideroos plötsliga avgång inte gav upphov till någon diskussion säger en del om tingets attraktivitet. Likaså att det anmält sig bara en efterträdare - Anna-Maja Henriksson. Man kunde ju tycka att ordförandeposten skulle väcka starkare passioner. Men också begripligt, eftersom dagens Folkting är tämligen vingklippt. Inte ens våra politiska hövdingar orkar tro på dess inflytande, vilket framkom av de insändare som nyligen ingick i Hbl, signerade Stefan Wallin, Astrid Thors och Ole Norrback (Hbl 31.3.). De tillbakavisar de regelbundet återkommande kraven på direktval (denna gång framförda av representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo respektive Finlandssvensk samling) med att politiken görs av partierna, och att Folktinget aldrig sitter vid de bord där de viktiga besluten fattas.
Men hallå, vad är det som hindrar att vi går in för att åtminstone de beslut som angår oss själva, och där vi själva har, eller kan få, beslutskompetens avgörs vid bord som vi själva möblerar? Speciellt i dagens läge, där vi går på förlust efter förlust och domänerna smälter som smör i solen.
Visst är det bra med ett tvärpolitiskt diskussionsforum, men vi behöver mer än så. Funktionen som remissinstans räcker absolut inte som orsak till att upprätthålla nånting som ger sken av att likna ett parlament. Och informationen om landets tvåspråkighet hör till statsmaktens skyldigheter, förslagsvis en byrå inom justitieministeriet. Det har visserligen på sistone skett en glädjande aktivering av tinget. Väl så, eftersom de flesta svenskhetsmätarna står på rött. Men den allvarligaste hämskon återstår, det vill säga valsättet. Till dem som likt ovannämnda påstår att folktinget aldrig kan bli ett organ av större politisk betydelse vill jag svara med att citera Krister Ståhlberg i Finsk tidskrift 2/78: "Tvärtom, tingets verksamhet bör effektiveras. Den finlandssvenska identiteten stärks av och behöver . den symbol som ett folkvalt ting innebär. Och den finlandssvenska vitaliteten mår bra av att byggas upp genom valen och genom de åsiktsmotsättningar som råder inom tinget. " Han fortsätter med att retoriskt fråga sig om den med våld framtvingade enigheten kommer att innebära enighet till döds. Ett kvartssekel senare kan vi konstatera att han blivit sannspådd.
Låt mig inför sessionen vara alldeles konkret: vad är det som säger att ordförandeposten automatiskt tillkommer SFP, eller att det absolut måste vara en riksdagsledamot? De senaste årens täta ordförandebyten är bevis nog för att upptagna riksdagsmän anser sig ha viktigare saker att göra. Varför inte en socialdemokrat? Då finns ett uppenbart namn, och riksdagsman dessutom, det vill säga Jacob Söderman. Han har den resning som behövs. Kanske också intresset av att göra en ordentlig rafistulering av hela konstruktionen.
Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.
fredag 10 april 2009
Familjenyheter - Perheuutisia
Den 26 juli 2008 gifte vi oss, Olle och jag, alltså Per-Olof Sjöstrand och Anna Margareta Ritamäki-Sjöstrand. Sedan den 8 januari 2009 blev vi lyckliga föräldrar till en liten flicka, Sigrid Fransilia Margareta Sjöstrand. På bilden är vi på BB i Ekenäs med Sigrid.
Sigrid är ett fornnordiskt namn. Fransilia har inspirerats av Kökar, därifrån Sigrids farfar härstammar och Margareta är tredje generationens mellannamn. Min mamma heter Carola Margareta så vi firar ibland Margaretadagen, vår gemensamm namnsdag.
Olemme nyt naimisissa Ollen kanssa ja meillä on myös 8.1.2009 syntynyt pieni Sigrid Fransilia Margareta Sjöstrand. Kuvassa olemme vielä Tammisaaren synnytysosastolla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
