Rosenberg vill förstärka Folktinget

Thomas Rosenberg har upprepade gånger talat sig varm för en utveckling av Folktinget. Nu talar han för direktval, större befogenheter och ett slut på Sfp:s ordförandemonopol i sin I dag-kolumn i Hufvudstadsbladet fredagen den 17 april 2009:

Ge Folktinget en chans!

Det är med en stark känsla av déjà vu , eller snarare déjà écrit , jag griper mig an dagens epistel. Denna gång med anledning av att Folktinget nästa veckoslut samlas till session i Ekenäs, bland annat för att välja ny ordförande.

Att Ulla-Maj Wideroos plötsliga avgång inte gav upphov till någon diskussion säger en del om tingets attraktivitet. Likaså att det anmält sig bara en efterträdare - Anna-Maja Henriksson. Man kunde ju tycka att ordförandeposten skulle väcka starkare passioner. Men också begripligt, eftersom dagens Folkting är tämligen vingklippt. Inte ens våra politiska hövdingar orkar tro på dess inflytande, vilket framkom av de insändare som nyligen ingick i Hbl, signerade Stefan Wallin, Astrid Thors och Ole Norrback (Hbl 31.3.). De tillbakavisar de regelbundet återkommande kraven på direktval (denna gång framförda av representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo respektive Finlandssvensk samling) med att politiken görs av partierna, och att Folktinget aldrig sitter vid de bord där de viktiga besluten fattas.

Men hallå, vad är det som hindrar att vi går in för att åtminstone de beslut som angår oss själva, och där vi själva har, eller kan få, beslutskompetens avgörs vid bord som vi själva möblerar? Speciellt i dagens läge, där vi går på förlust efter förlust och domänerna smälter som smör i solen.

Visst är det bra med ett tvärpolitiskt diskussionsforum, men vi behöver mer än så. Funktionen som remissinstans räcker absolut inte som orsak till att upprätthålla nånting som ger sken av att likna ett parlament. Och informationen om landets tvåspråkighet hör till statsmaktens skyldigheter, förslagsvis en byrå inom justitieministeriet. Det har visserligen på sistone skett en glädjande aktivering av tinget. Väl så, eftersom de flesta svenskhetsmätarna står på rött. Men den allvarligaste hämskon återstår, det vill säga valsättet. Till dem som likt ovannämnda påstår att folktinget aldrig kan bli ett organ av större politisk betydelse vill jag svara med att citera Krister Ståhlberg i Finsk tidskrift 2/78: "Tvärtom, tingets verksamhet bör effektiveras. Den finlandssvenska identiteten stärks av och behöver . den symbol som ett folkvalt ting innebär. Och den finlandssvenska vitaliteten mår bra av att byggas upp genom valen och genom de åsiktsmotsättningar som råder inom tinget. " Han fortsätter med att retoriskt fråga sig om den med våld framtvingade enigheten kommer att innebära enighet till döds. Ett kvartssekel senare kan vi konstatera att han blivit sannspådd.

Låt mig inför sessionen vara alldeles konkret: vad är det som säger att ordförandeposten automatiskt tillkommer SFP, eller att det absolut måste vara en riksdagsledamot? De senaste årens täta ordförandebyten är bevis nog för att upptagna riksdagsmän anser sig ha viktigare saker att göra. Varför inte en socialdemokrat? Då finns ett uppenbart namn, och riksdagsman dessutom, det vill säga Jacob Söderman. Han har den resning som behövs. Kanske också intresset av att göra en ordentlig rafistulering av hela konstruktionen.

Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.