Jag tror inte begreppet samhörighetssvenska, som jag försiktigt har lanserat här på bloggen (som ju inte så många läser) användes där, men samma anda återspeglades förträffligt då Vänsterförbundets Birgitta Gran påpekade att den offentliga debatten förts med fel argument:
Nyttoaspekten överlag betonas alltför mycket och speciellt nyttan i pengar. Det är bara det man anser är värt något. Tänker man på det sätter är det klart att det går utför, i stället borde man satsa på förståelse över språkgränsen.
Så alltså Birgitta Gran. I debatten deltog även Jarmo Grönman (Samlingspartiet), Kaj Bärlund (Socialdemokraterna), Arto Välikangas (Sannfinnländarna), Niklas Andersson (Kristdemokraterna), Christina Gestrin (Svenska folkpartiet) och Kristian von Essen (Gröna). Uppenbarligen var debatten nyanserad. Gestrin betonade att alla måste få möjligheten att lära sig bägge inhemska, alltså att man borde se språkundervisningen som en rättighet - underförstått visar detta synsätt en förståelse för att denna rättighet riskerar försvinna för dem som aktivt önskar läsa svenska ifall obligatoriet försvinner - och Kristian von Essen talade för tidigareläggning av undervisningen. Niklas Andersson underströk att det ska vara roligt för finskspråkiga att lära sig svenska.
Det är intressant att Arto Välikangas i enlighet med sitt partis Sannfinländarnas linje påpekade att tvånget att läsa svenska i finska skolor, särskilt på helt finskspråkiga orter, leder till att folk börjar avsky språket vilket i sin tuyr leder till att svenskan hotas. Det här argumentet kunde gärnas tas mera på allvar. Det betyder inte att det automatiskt skulle vara bra för svenskan i Finland om obligatoriet att läsa andra inhemska i finska skolor slopades, men vi finlandssvenskar borde börja föra en dialog om saken. Vad är det vi finlandssvesnkar och Finland egentligen behöver i svenskkunskaper bland finnarna? Hurudana och hur mycket tid ska läggas ner på detta i skolan? Det nuvarande systemet är inte direkt fungerande om man säger så. I läroverksfinland fungerade målsättningen att skola tvåspråkiga tjänstemän för en tvåspråkig förvaltning, där var och en medborgare inte behöver vara tvåspråkig för att klara sig, utan får sina ärenden sköta på sitt eget språk. Så för förvaltningens del var det bättre förr. Har målsättningen en större förståelse bland vanligt folk uppnåtts? Om det handlar om rent språklig förståelse, helt klart, om det handlar om föreståelse för språkminoriteten är resultatet tvivelaktigt.
Kaj Bärlund underströk betydelsen att förutse strömningar och aktivt komma med förslag som beaktar svenskan. Bärlund betonade särskilt grundlagsutskottets positiva roll, vilket vi sett i Karlebyfrågan. Även Jarmo Grönman underströk att det är viktigt att inte sprittra fungerande tvåspråkiga områden då nya förvaltningsområden bildas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar