Karelbybråk, Stenbäck, andra inhemska och finlandssvenskarnas status

Det står nu klart att Karleby och resten av Mellersta Österbottens landskap fortsättningsvis ska få sina närings-, trafik- och miljötjänster inom ett område som har Vasa som huvudort. Centerns målsättning för indelningen i Österbotten då länen, miljöcentralerna, arbetskrafts- och näringscentralerna med mera indrogs i början av året kommer inte att förverkligas. Mellersta Österbotten kommer inte att överföras till  Närings-, trafik- och miljöcentralen som har Uleåborg som huvudort.

När detta blev klart - tack vare den konsekventa tolkning av grundlagens 122 § som jag återgett tidigare http://lingvulino.blogspot.com/2009/11/grundlagsutskottet-om-karlebyfragan.html
uttalade sig bland annat statsminister Mari Kiviniemi på ett sätt som visar att hon inte förstår den territoriella aspekten av Finlands tvåspråkighet. Det som i vissa kretsar kallas "pakkoruotsi", den obligatoriska undervisningen i svenska i finskspråkiga skolor i årskurserna 7-9, ifrågasattes nu på statsministernivå.

Min uppfattning är ändå att Mari Kiviniemi är positivt inställd till svenskan. Förklaringen till hennes uttalanden ser jag i att hon känner sig sårad å alla finskspråkigas vägnar för att, som hon ser det, Karlebygfrågan visar att deras svenskakunskaper inte duger. Dessutom tror jag det sårat henne personligen att hon stämplats som svenskfientlig. Hennes svenska är mycket god och jag är övertygad om hennes uttalanden inte beror på illvilja utan på genuint bristande förståelse, brist på kunskap om svenskans betingelser i Finland, något som alltså borde gå att göra något åt.

Hufvudstadsbladet publicerade söndagen den 12 september 2010 en intervju med Pär Stenbäck, f.d. SFP-ordförande med lång erfarenhet av regeringsarbete och internationella uppdrag, bl.a. inom Röda Korset. Stenbäck har även varit ordförande för Svenska kulturfonden. Hans boken Vision och verklighet: Handbok i överlevnad för Svenskfinland publicerades på Söderströms 2003 och hans engagemang för finlandssvenskheten fortsätter oförtrutet.

INTERVJU: "Vi behöver ingen språkstrid"

Även om han sett mycket är han betryckt då han sammanfattar sina känslor efter Karlebybråket.
– Man kan inte bortse ifrån att det uppstått någonting som kan uppfattas som början till en ny språkstrid. Samtidigt som den måste avvärjas kan vi inte kringgå ordvalet av ledande politiker. Det är en realitet vi måste leva med.

Stenbäck refererar även till Suomen Kuvalehtis pärmbild med texten ”Finlandssvenskarna har för stor makt” och associerar till 1930-talets Tyskland där judarna stämplades med samma uttryck. (Jag har inte första sidan framför mig men ungefär så här i original "Ruotsinkielisillä on Suomessa liikaa valtaa ja 9 muutaa väitettä suomenruotsalaisista", det där sista "och 9 andra påståenden om finlandssvenskarna" säger en hel del, alltså att artiklen behandlar sådant som sägs, men inte nödvändighetvis stämmer.).

Jag kommenterade så här på hbl.fi:

Informativt i Suomen Kuvalehti

Läste äntligen "10 väitettä ruotsin kielen asemasta" igår, helt saklig visade sig artikeln i Suomen Kuvalehti nr. 34 vara, riktigt balanserat skrivet och massor av fakta. Bra att SK tar fram svenskan tycker jag så efterlyser lite balans i vår svenskspråkiga debatt. På nätet finns behandlingen av det i intervjun omnämnda påståendet så att alla kan läsa själva: http://suomenkuvalehti.fi/jutut/kotimaa/onko-ruotsinkielisilla-suomessa-liikaa-valtaa

Stenbäcks associationer gällande själva påståendet är naturligtvis helt korrekta. Hans uttalande har dock övertolkats så att finlandssvenskarna riskerar deporteringar och gaskamrar – eller så är det jag som övertolkar tolkningarna. I vilket fall som helst gav artikeln upphov till en livlig debatt på hbl.fi. Jag bidrog med ytterligare några inlägg. Varje kommentar har maximalt 550 tecken, så trots att det här bllogginlägget är (förhoppningsvis inte för) avskräckande långt är de, var för sig, föredömligt korta.

Övertolkningar som språkhat
Flera undrar varför förslag om frivillig svenska övertolkas som svenskhat. Jag tror att det har att göra med begreppet pakkoruotsi, som ju i sig är fientligt, och hela den tradition av svepande anklagelser som det anknyter till. En väldigt passionerad grupp propagerar mot obligatoriet att läsa svenska. Samma personer sprider, enligt min erfarenhet, ofta uppfattningen att finlandssvenskarna representerar ett repressivt svenskt välde med särskilda privilegier. Det är väldigt sårande. Det är svårt att få till stånd en saklig diskussion.

Dessutom bidrog jag med tre inlägg för det obligatoriska andra inhemska i Finlands grundskolor.

Varför andra inhemska för alla

Det är viktigt att alla får så mycket undervisning i det andra inhemska att det finns förutsättningar för en grundläggande förståelse för den andra språkgruppen. För finskspråkiga kan det innebära att framtida livsval, till exempel giftermål med en svenskspråkig, inte leder till utanförskap vid familjemiddagarna alternativt förfinskning av den normalt svenska språkmiljön. Grunden för obligatoriet är alltså nationens sammanhållning.

Det andra inhemska har traditonellt varit obligatoriskt - för den majoritet som gick i läroverk, för alla blev det obligatoriskt i folkskolan inför grundskolans införande. Ifall den nationella samhörigheten inte anses vara ett tillräckligt argument, hur viktigt är det då att alla de högre utbildade har kunskaper i svenska och på vilken nivå?
Grundskolan erbjuder alla gymnasiebehörighet. Kan ett eventuellt slopande av obligatoriet i grundskolan genomföras med ett bibehållande av kravet i gymnasium, yrkesskola och universitet?

För att tillfredställande tillgodose det offentligas och affärslivets behov av svenska behöver en större del av de finskspråkiga erbjudas möjligheten att läsa frivillig A-svenska, vilket endast någon procent gör idag. Den obligatoriska B-svenskan omfattar endast 2 h/vecka i tre år. Den mest akuta risken med ett slopande av obligatoriet är att det i praktiken blir omöjligt att välja svenska frivilligt p.g.a. krav på stora elevgrupper eller byte av skola, brist på svensklärare o.dyl., vilket är läget redan i dag för A-svenskans del.

I anonyma, öppna nätdebatter med finlandssvenskarnas framtid som tema kommer förr eller senare jämförelser med invandrargrupper in. Argument av typen: Ryssarna i Finland har ju inte samma rättigheter som ni, så då borde ni inte heller ha det.

En statsbärande, historisk och territoriell minoritet

Finlandssvenskarna och Finlands urfolk samerna, som bör åtnjuta ett starkt skydd särskilt i sina traditionella områden, är inte utlänningar, invandrare eller "nyfinländare". Finlandssvenskarna utgör en statsbärande, historisk och territoriell minoritet. Finland har även internationellt förbundit sig att inte försämra svenskans ställning. Finland har formats på svenska och finska. Folk längs Finlands kust har talat former av svenska sedan urminnes tider. Jmf. tornedalsfinnarna, likaså historiska och territoriella, dock ej statsbärande.

BB-frågan visar svenskans framtid

Insändare i dagens, 25 maj 2010, Hufvudstadsbladet:

BB-frågan visar svenskans framtid

Domstolsbeslutet om lagligheten i nedläggningen av Ekenäs BB kommer idag, en ynka vecka före nedläggningsdatum. Största delen av personalen har hållit ut och föderskor tas ännu emot, men det är mer än en förlossningsavdelnings framtid som avgörs idag.

BB-frågan - och likväl Ekåsen-frågan som jag tyvärr vet allt för litet om - handlar om svenskans framtid: Finns det inom Finlands rättssystem ett territoriellt skydd för den finlandssvenska minoriteten? Eller har vi helt förlorat det territoriella benet i konstruktionen av det tvåspråkiga Finland?

Finland är inte ett reellt tvåspråkigt land om vi inte längre har myndigheter med svenska som förvaltningsspråk - och om det visar sig att rättssystemet inte ger något skydd för att så skall förbli. Det krävs starkt svenska offentliga organisationer med självbestämmanderätt. Raseborgs stad och Västra Nylands sjukvårdsområde bör ha sådan självbestämmanderätt.

Sjukvårdsdistriktets respektlösa agerande som dessutom ignorerar även de organisationer, inklusive Folktinget, som representerar Finlands svenskspråkiga befolkning i kombination med förvaltningsdomstolens beslut om att avfärda kraven på verkställighetsförbud ger en stark antydan om att finlandssvenskarna inte har någon rätt till reellt inflytande över sina egna ärenden.

När jag skriver detta finns ännu hopp om att förvaltningsdomstolen tagit sin uppgift på allvar, men konstateras nedläggningen laglig är förlusten enorm.

Anna Ritamäki-Sjöstrand
Kimito

Parallellfall till Karlebyfrågan

Insändare i Hufvudstadsbladet 9 december 2009:

EKENÄS BB Ett 50-tal rättelseyrkanden gällande Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts (HNS) indragningsbeslut av Ekenäs BB är en exceptionell mängd. Kvaliteten på dem torde dessutom vara väldigt god. I måndags då HNS-styrelsen fick chansen att rätta sina misstag togs ändå bara formfelen ad notam, medan rättelser av faktafel och såväl laglighets- som ändamålsenlighetssynpunkter ignorerades.

Kanske styrelsemajoriten inte har läsförmåga? Eller läsork? Det sannolika är väl att den förblindats av indragningsiver. Ignorans fungerar som stategi så varför inte hålla kvar huvudet i busken, liksom.

Att de flesta svenskspråkiga mödrar inte föder med fullgod svenskspråkig vård berättigar inte HNS att dra in denna vård där den fungerar även om det är så beredningen argumenterar. Det här har såväl minoritetsspråksnämnden, med sin ordförande Jan-Erik Eklöf i spetsen, påpekat, liksom även Juha Janhunen, Finlandssvensk samlings ordförande, och säkerligen många andra.

Janhunen understryker särskilt respekten för minoritetens geografiska område enligt grundlagens 122 paragraf och Europarådets språkstadgas artikel 7.1b som är folkrättsligt och inomstatligt bindande för svenskan i Finland.

Ekenäs BB verkar på en ort med stor svenskspråkig majoritet inom Västra Nylands sjukvårdsområde som är HNS enda sjukvårdsområde med svensk majoritet.

Så som det framgick vid Karlebys orientering vid reformen av den statliga regionförvaltningen måste de språkliga rättigheterna, så som grundrättigheter, prioriteras då en myndighet väljer mellan två administrativa indelningar. I BB-frågan är myndigheten HNS och indelningen gäller organiseringen av födslar på Västra Nylands sjukhusområde eller överförda till resten av HNS.

Beslut vinner inte laga kraft innan inlämnade besvär behandlats vilket brukar ta ordentligt över ett halvår i anspråk. HNS har inte rätt att verkställa beslutet ifall det gör besvären meningslösa. Förvaltningsdomstolen kan utfärda verkställighetsförbud. Och det vore förmätet att utgå ifrån att domstolen inte kan sin grundlag så beslutet torde så småningom konstateras vara olagligt.

Misströstar gör man ju ändå, men att ge upp, det passar sig inte.

Anna Ritamäki-Sjöstrand,
gravid, förväntad andragångsföderska i Ekenäs,
styrelsemedlem i Finlandssvensk samling, Kimitoön

BB-nedläggningsbeslutet fattat - Negatiivinen synnytysosastopäätös

Så det gick som det gick. Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts styrelse fattade sitt beslut om nedläggning idag med rösterna 9-8. Nu blir det aktuellt att utreda alla alternativ, allt från att bilda ett eget sjukvådsdistrikt, ett privat sjukhus, en anslutning till Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt och så vidare.

Radionyheternas information om beslutet finns här och Hufvudstadsbladets artikel här.

Ja tänään Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiirin hallitus sitten päätti, äänin 9-8, lakkauttaa Tammisaaren synnytysosaston. Nyt selvitellään vaihtoehtoja, esim. oman sairaanhoitopiirin perustamista Länsi-Uudellemaalle, liittymisstä Varsinais-Suomen sairaanhoitopiiriin tai jopa yksityisen sairaalan perustamista.

Lisää lakkauttamisuutisesta voi lukea esimerkiksi tästä (Ylen uutiset) tai tästä (Helsingin Sanomat).

Valdeltagendet i ett direkt Folktingsval oroar Hbl

Johanna Westman framför i sin ledare i Hufvudstadsbladet 25.4.2009 under rubriken Dags att utveckla folktinget att det är självklar att diskussionen om direkt folkval av Folktinget måste fortsätta på sessionen i Ekenäs.

Det tidigare folkvalet frångicks på grund av att valdeltagandet var så lågt att tingets legitimitet med skäl kunde ifrågasättas.

Bland andra representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo argumenterar för att "ett välorganiserat och demokratiskt genomfört val skulle ge folktinget en nödvändig förankring i det finlandssvenska samhället och därmed också ett mandat som riksdag och regering nödgas reagera på och ta hänsyn till på ett sätt som inte sker i dag" (Hbl-debatt 6.3).

Också nu ses alltså legitimiteten som ifrågasatt. Den saken bör diskuteras i samband med den i våra dagar så aktuella frågan om ett hårdnande samhälls- och språkklimat.

Tusendollarsfrågan är om en återgång till direkt folkval kan garantera ett så övertygande valdeltagande att legitimiteten stärks - inte försvagas.

Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:

Ett system med direkt folkval skulle rimligen utgå från att själva rösträtten begränsas till "finlandssvenskar". Men handen på hjärtat: är Finlands tvåspråkighet på sikt betjänt av en strikt gränsdragning på den punkten? Svaret torde vara nej, åtminstone i Helsingforsregionen.

Då är det nog en bättre strategi att räkna med självdefiniering så, att en till äventyrs finskregistrerad men finlandssvenskt sinnad person kan känna sig inkluderad.

Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.

Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.

Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:

En vitaliserande debatt om finlandssvenska strategier fördes när Finlandssvensk samling grundades 2001. Föreningens omstridda ordförande Ida Asplund anklagade bland annat finskspråkiga finnar för att röva finlandssvenskars kulturarv, så som Tove Jansson och J. L. Runeberg genom att presentera dem så som en del av den finsknationella kulturen.

Sedan dess har den tidigare så stridbara föreningen försvunnit ur offentligheten, och årsmötet 2009 hålls i morgon i Ekenäs, genast efter folktingssessionens avslutande lunch.

Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.

En revitaliserande debatt om hur denna profil ska vara skapt är välkommen. Frieri över språkgränsen, à la förra ordföranden Henrik Lax, är i alla fall att föredra framför militant språklagsaktivism.

Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.

Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.

Rosenberg vill förstärka Folktinget

Thomas Rosenberg har upprepade gånger talat sig varm för en utveckling av Folktinget. Nu talar han för direktval, större befogenheter och ett slut på Sfp:s ordförandemonopol i sin I dag-kolumn i Hufvudstadsbladet fredagen den 17 april 2009:

Ge Folktinget en chans!

Det är med en stark känsla av déjà vu , eller snarare déjà écrit , jag griper mig an dagens epistel. Denna gång med anledning av att Folktinget nästa veckoslut samlas till session i Ekenäs, bland annat för att välja ny ordförande.

Att Ulla-Maj Wideroos plötsliga avgång inte gav upphov till någon diskussion säger en del om tingets attraktivitet. Likaså att det anmält sig bara en efterträdare - Anna-Maja Henriksson. Man kunde ju tycka att ordförandeposten skulle väcka starkare passioner. Men också begripligt, eftersom dagens Folkting är tämligen vingklippt. Inte ens våra politiska hövdingar orkar tro på dess inflytande, vilket framkom av de insändare som nyligen ingick i Hbl, signerade Stefan Wallin, Astrid Thors och Ole Norrback (Hbl 31.3.). De tillbakavisar de regelbundet återkommande kraven på direktval (denna gång framförda av representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo respektive Finlandssvensk samling) med att politiken görs av partierna, och att Folktinget aldrig sitter vid de bord där de viktiga besluten fattas.

Men hallå, vad är det som hindrar att vi går in för att åtminstone de beslut som angår oss själva, och där vi själva har, eller kan få, beslutskompetens avgörs vid bord som vi själva möblerar? Speciellt i dagens läge, där vi går på förlust efter förlust och domänerna smälter som smör i solen.

Visst är det bra med ett tvärpolitiskt diskussionsforum, men vi behöver mer än så. Funktionen som remissinstans räcker absolut inte som orsak till att upprätthålla nånting som ger sken av att likna ett parlament. Och informationen om landets tvåspråkighet hör till statsmaktens skyldigheter, förslagsvis en byrå inom justitieministeriet. Det har visserligen på sistone skett en glädjande aktivering av tinget. Väl så, eftersom de flesta svenskhetsmätarna står på rött. Men den allvarligaste hämskon återstår, det vill säga valsättet. Till dem som likt ovannämnda påstår att folktinget aldrig kan bli ett organ av större politisk betydelse vill jag svara med att citera Krister Ståhlberg i Finsk tidskrift 2/78: "Tvärtom, tingets verksamhet bör effektiveras. Den finlandssvenska identiteten stärks av och behöver . den symbol som ett folkvalt ting innebär. Och den finlandssvenska vitaliteten mår bra av att byggas upp genom valen och genom de åsiktsmotsättningar som råder inom tinget. " Han fortsätter med att retoriskt fråga sig om den med våld framtvingade enigheten kommer att innebära enighet till döds. Ett kvartssekel senare kan vi konstatera att han blivit sannspådd.

Låt mig inför sessionen vara alldeles konkret: vad är det som säger att ordförandeposten automatiskt tillkommer SFP, eller att det absolut måste vara en riksdagsledamot? De senaste årens täta ordförandebyten är bevis nog för att upptagna riksdagsmän anser sig ha viktigare saker att göra. Varför inte en socialdemokrat? Då finns ett uppenbart namn, och riksdagsman dessutom, det vill säga Jacob Söderman. Han har den resning som behövs. Kanske också intresset av att göra en ordentlig rafistulering av hela konstruktionen.

Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.