Visar inlägg med etikett Finlandssvensk samling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finlandssvensk samling. Visa alla inlägg
måndag 4 april 2011
söndag 4 oktober 2009
Tammisaaren synnytysosaston lakkauttaminen olisi rikkomus Suomen kansainvälisiä sitoumuksia vastaan
Tässä Finlandssvensk samling-järjestön lausunto Tammisaaren synnytysosastosta. Tässä tarkastellaan lakkausuhka kielioikeudellisesta näkökulmasta.
Tammisaaren ja Porvoon osastot ovat sairaanhoitopiirin alueella ainoat synnytysyksiköt, jotka käytännössä pystyvät tarjoamaan kielilain vaatimaa hoitopalvelua. Tästä tosiasiasta ei päästä siirtämällä Tammisaaren 16 kielitaitoista kätilöä muihin yksiköihin. Kielellinen hoito-osaaminen pirstaloituu sattumanvaraiseksi. Vaikka periaatteessa voisi järjestää ruotsinkielisiä - toimivia - alayksiköitä muihin sairaaloihin, tämä ei käytännössä toteudu hienosta puheista huolimatta.
Tammisaaressa koko sairaala, kaikki toiminnot, kaikki osastot, ja koko yhteiskunta on täysin toimiva ruotsiksi, julkiset palvelut myös täysin suomeksi. Siksi Tammisaari on mahdollisuus niille synnyttäjille koko HUS:in alueella (ja toisille, esim. minä Varsinais-Suomesta synnytin tammikuussa Tammisaaressa), joille ruotsinkieli on tärkeä hoidon laatukriteeri. Monet tyytyvät tilanteeseen jossa kielelliset oikeudet eivät toteudu, useimmiten siitä syystä että arvostavat lähellä sijaitsevaa yksikköä (esim. suurin osa Espoossa asuvista ruotsinkielisistä synnyttävät Jorvissä, vaikka suurin osa tietää kokemuksesta, että ruotsinkielen käyttö on siellä sattumanvaraista, vaikka se joskus toimii ihan hyvinkin, joka tapuksessa se ei ole samalla lailla itsestäänselvyys kuin Tammisaaressa). Vaikka monet luopuvat kielellisistä oikeuksistaan, ei ole oikeudenmukaista evätä näitä oikeuksia niiltä, joille oikeudet tällä hetkellä taatan kiitos Tammisaaren synnytysosaston.
Tammisaaren synnytysosaston lakkauttaminen olisi rikkomus Suomen kansainvälisiä sitoumuksia vastaan
Virkamiestason ehdotus Länsi-Uudenmaan sairaalan Tammisaaressa sijaitsevan synnytysosaston lakkauttamisesta sotii perustuslain kielisäädöksiä ja kielilakia sekä Suomen kansainvälisiä sitoumuksia vastaan. Kysymys on lakisääteisistä velvollisuuksista maan ruotsinkielistä vähemmistöä kohtaan. Ehdotus, jota Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiirin hallitus käsittelee kokouksessaan 12. lokakuuta, ei ota huomioon ruotsinkielisen väestön alueellisia oikeuksia eikä kielivähemmistön selkeää kannanottoa Tammisaaren synnytysosaston puolesta.
Tammisaaren synnytysosaston palvelut toimivat täysin sekä ruotsin että suomen kielellä. Länsi-Uudenmaan sairaanhoitoalueella, joka käsittää vuodenvaihteessa perustetun Raaseporin (entisten Tammisaaren, Karjaan ja Pohjan kuntien) sekä Inkoon ja Hangon alueet, on ruotsinkielinen väestö selvästi enemmistönä. Alueen 44.000 asukkaasta 61 prosenttia on ruotsinkielisiä. Entisen Tammisaaren kaupungin alueella ruotsinkielisiä on yli 80 prosenttia. Kyseessä on ainoa Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiiriin kuuluva selvästi ruotsinkielinen alue. Monet synnyttäjät hakeutuvat Tammisaareen myös muilta alueilta sekä kielellisistä syistä että osaston tarjoaman korkeatasoisen hoidon takia.
Keskustelussa on tuotu esiin uhka - vaikka konkreettista ehdotusta ei vielä ole tehty - myös Porvoon synnytysosaston lakkauttamisesta. Porvoossa on tosin nykyään suomenkielinen enemmistö, mutta ruotsinkielisten osuus on merkittävä. Porvoon synnytysosasto on sairaanhoitopiirin toinen hyvää ruotsinkielistä palvelua tarjonnut yksikkö. Pääkaupunkiseudulla, missä ruotsinkielisen väestön määrä on suuri mutta prosenttiosuus pieni, voi ruotsin kielellä synnyttää vain joissakin tapauksissa, ja palvelun taso on hyvin epätasainen. Niinpä pääkaupunkiseudulla ei olekaan yhtään synnytysyksikköä, joka kykenisi noudattamaan kielilakia (423/2003), jonka mukaan ”yksilön kielelliset oikeudet toteutetaan ilman, että niihin tarvitsee erikseen vedota” (2 §).
Suomi on sitoutunut 1.3.1998 alkaen noudattamaan Euroopan neuvoston alueellisia ja vähemmistökieliä koskevaa peruskirjaa ja sisällyttänyt sen kansalliseen oikeusjärjestykseensä (asetus 149/1998). Peruskirja ei yleensä koske virallisia kieliä, mutta Suomi on sitoutunut soveltamaan sitä ruotsin kieleen, eli valinnut myös ”vähemmän käytetyn virallisen kielen” (art. 3). On ilmeistä, että Suomen tulisi soveltaa maassa virallisen kielen asemaa nauttivaan ruotsiin vähintäänkin samoja sääntöjä kun muihin vähemmistökieliin. Sopimuksen osapuolet sitoutuvat rakentamaan politiikkansa, lainsäädäntönsä ja käytäntönsä mm. siten, että ”alueellisen kielen tai vähemmistökielen maantieteellistä aluetta kunnioitetaan sen varmistamiseksi, että olemassaolevat tai uudet hallinnolliset rajat eivät muodosta estettä kyseisen alueellisen kielen tai vähemmistökielen edistämiselle” (art. 7.1b).
Vastaava säädös uudessa perustuslaissa (731/1999) kuuluu näin: ”Hallintoa järjestettäessä tulee pyrkiä yhteensopiviin aluejaotuksiin, joissa turvataan suomen- ja ruotsinkielisen väestön mahdollisuudet saada palveluja omalla kielellään samanlaisten perusteiden mukaan.” (122 §). Vanhan perustuslain vaatimus siitä, että hallintoalueiden rajoja uudistettaessa tulee pyrkiä siihen, että toiskieliset vähemmistöt tulevat niin pieniksi kuin mahdollista (hallitusmuodon 50.3 §), oli vielä selvemmin sopusoinnussa sen alueellisen periaatteen kanssa, joka on määritelty Euroopan neuvoston kieliperuskirjassa ja Euroopan neuvoston kansallisten vähemmistöjen suojelua koskevassa puiteyleissopimuksessa (art. 16) sekä yleisesti hyväksytty ihmisoikeuskirjallisuudessa. Myös uuden perustuslain hallinnollista jakoa koskeva säädös on tulkittava peruskirjan vaatimuksen mukaisesti: Kunnioittaa vähemmistökielen maantieteellistä aluetta.
Tammisaaren synnytysosaston lakkauttaminen merkitsisi sitä, että Suomi laiminlyö kansainvälisoikeudelliset velvollisuutensa, sillä lakkauttamisen vuoksi vahvasti ruotsinkielisen Länsi-Uudenmaan synnytykset siirrettäisiin isomman, pääosin suomenkielisen alueen hoidettavaksi. Tämä hallinnollinen rajanmuutos merkitsisi kielilain vaatimukset täyttävän yksikön lakkauttamista ja synnyttäjien ohjaamista kielilain vaatimuksia rikkoviin yksiköihin. Ehdotettu hallintouudistus muodostaisi siis esteen ruotsin kielen edistämiselle. Ruotsintaitoisten kätilöiden ja lääkärien hajasijoittaminen moneen suureen yksiköön ei takaisi samoja kielellisiä oikeuksia kuin samojen henkilöiden keskittäminen yhteen pienempään, ruotsinkielisellä alueella sijaitsevaan yksikköön.
Jos Tammisaaren synnytysosasto lakkautetaan, vaarannetaan samalla koko Länsi-Uudenmaan sairaalan asema korkeatasoisten ja kustannuksiltaan edullisten terveyspalvelujen tuottajana. Päätöksellä olisi huomattava kielteinen vaikutus koko maan ruotsinkielisille sairaanhoitopalveluille. Näin katoaisi taas yksi yksikkö, joka yleisesti käyttää ruotsinkielistä hoitoterminologiaa ja jossa alan opiskelijat voivat perehtyä ruotsinkieliseen hoitokulttuuriin.
Euroopan neuvoston kieliperuskirja on juridisesti sitova sopimus, joka on sisällytetty Suomen kansalliseen oikeusjärjestykseen. Peruskirjan määräyksiä voivat valvoa Suomen omat hallintotuomioistuimet. Kansainvälistä valitusinstanssia ei kuitenkaan ole, ja kansainväliset sanktiot ovat luonteeltaan lähinnä poliittisia.
Kieliperuskirjan noudattamista seurataan kansainvälisen asiantuntijakomitean antamien tilanneraporttien perusteella, jotka puolestaan perustuvat valtion ja vähemmistöedustajien antamiin raportteihin. Komitea raportoi Euroopan neuvoston ministerikomitealle, joka antaa lyhyitä maankohtaisia suosituksia. Kun Suomea koskeva raportti viimeksi tarkistettiin vuonna 2007, kehotti ministerineuvosto kolmannen kerran Suomea toteuttamaan lisätoimia ”varmistaakseen ruotsin- ja saamenkielisten sosiaali- ja terveydenhuoltopalvelujen saatavuuden”.
Sekä alueelliset että kansalliset ruotsinkieliset järjestöt ovat yksimielisesti ilmoittaneet vastustavansa Tammisaaren synnytysosaston sulkemishanketta. Suomenruotsalaiset kansankäräjät, Folktinget, joka edustaa maan ruotsinkielistä väestöä, on selkeästi asettunut tukemaan Tammisaaren synnytysosaston säilyttämistä. Päätös osaston sulkemisesta merkitsisi sitä, että kielellinen enemmistö täysin kieltäytyisi ottamasta huomioon kielivähemmistön omaa mielipidettä.
Kemiössä 1.10.2009
Finlandssvensk Samling ry:n hallituksen toimeksiannosta
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Hallituksen jäsen
Suomenkielinen käännös toteutettu yhteistyössä Juha Janhusen kanssa
Tässä Finlandssvensk samlingin kotisivut: www.finlandssvensksamling.org
Tammisaaren ja Porvoon osastot ovat sairaanhoitopiirin alueella ainoat synnytysyksiköt, jotka käytännössä pystyvät tarjoamaan kielilain vaatimaa hoitopalvelua. Tästä tosiasiasta ei päästä siirtämällä Tammisaaren 16 kielitaitoista kätilöä muihin yksiköihin. Kielellinen hoito-osaaminen pirstaloituu sattumanvaraiseksi. Vaikka periaatteessa voisi järjestää ruotsinkielisiä - toimivia - alayksiköitä muihin sairaaloihin, tämä ei käytännössä toteudu hienosta puheista huolimatta.
Tammisaaressa koko sairaala, kaikki toiminnot, kaikki osastot, ja koko yhteiskunta on täysin toimiva ruotsiksi, julkiset palvelut myös täysin suomeksi. Siksi Tammisaari on mahdollisuus niille synnyttäjille koko HUS:in alueella (ja toisille, esim. minä Varsinais-Suomesta synnytin tammikuussa Tammisaaressa), joille ruotsinkieli on tärkeä hoidon laatukriteeri. Monet tyytyvät tilanteeseen jossa kielelliset oikeudet eivät toteudu, useimmiten siitä syystä että arvostavat lähellä sijaitsevaa yksikköä (esim. suurin osa Espoossa asuvista ruotsinkielisistä synnyttävät Jorvissä, vaikka suurin osa tietää kokemuksesta, että ruotsinkielen käyttö on siellä sattumanvaraista, vaikka se joskus toimii ihan hyvinkin, joka tapuksessa se ei ole samalla lailla itsestäänselvyys kuin Tammisaaressa). Vaikka monet luopuvat kielellisistä oikeuksistaan, ei ole oikeudenmukaista evätä näitä oikeuksia niiltä, joille oikeudet tällä hetkellä taatan kiitos Tammisaaren synnytysosaston.
Tammisaaren synnytysosaston lakkauttaminen olisi rikkomus Suomen kansainvälisiä sitoumuksia vastaan
Virkamiestason ehdotus Länsi-Uudenmaan sairaalan Tammisaaressa sijaitsevan synnytysosaston lakkauttamisesta sotii perustuslain kielisäädöksiä ja kielilakia sekä Suomen kansainvälisiä sitoumuksia vastaan. Kysymys on lakisääteisistä velvollisuuksista maan ruotsinkielistä vähemmistöä kohtaan. Ehdotus, jota Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiirin hallitus käsittelee kokouksessaan 12. lokakuuta, ei ota huomioon ruotsinkielisen väestön alueellisia oikeuksia eikä kielivähemmistön selkeää kannanottoa Tammisaaren synnytysosaston puolesta.
Tammisaaren synnytysosaston palvelut toimivat täysin sekä ruotsin että suomen kielellä. Länsi-Uudenmaan sairaanhoitoalueella, joka käsittää vuodenvaihteessa perustetun Raaseporin (entisten Tammisaaren, Karjaan ja Pohjan kuntien) sekä Inkoon ja Hangon alueet, on ruotsinkielinen väestö selvästi enemmistönä. Alueen 44.000 asukkaasta 61 prosenttia on ruotsinkielisiä. Entisen Tammisaaren kaupungin alueella ruotsinkielisiä on yli 80 prosenttia. Kyseessä on ainoa Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiiriin kuuluva selvästi ruotsinkielinen alue. Monet synnyttäjät hakeutuvat Tammisaareen myös muilta alueilta sekä kielellisistä syistä että osaston tarjoaman korkeatasoisen hoidon takia.
Keskustelussa on tuotu esiin uhka - vaikka konkreettista ehdotusta ei vielä ole tehty - myös Porvoon synnytysosaston lakkauttamisesta. Porvoossa on tosin nykyään suomenkielinen enemmistö, mutta ruotsinkielisten osuus on merkittävä. Porvoon synnytysosasto on sairaanhoitopiirin toinen hyvää ruotsinkielistä palvelua tarjonnut yksikkö. Pääkaupunkiseudulla, missä ruotsinkielisen väestön määrä on suuri mutta prosenttiosuus pieni, voi ruotsin kielellä synnyttää vain joissakin tapauksissa, ja palvelun taso on hyvin epätasainen. Niinpä pääkaupunkiseudulla ei olekaan yhtään synnytysyksikköä, joka kykenisi noudattamaan kielilakia (423/2003), jonka mukaan ”yksilön kielelliset oikeudet toteutetaan ilman, että niihin tarvitsee erikseen vedota” (2 §).
Suomi on sitoutunut 1.3.1998 alkaen noudattamaan Euroopan neuvoston alueellisia ja vähemmistökieliä koskevaa peruskirjaa ja sisällyttänyt sen kansalliseen oikeusjärjestykseensä (asetus 149/1998). Peruskirja ei yleensä koske virallisia kieliä, mutta Suomi on sitoutunut soveltamaan sitä ruotsin kieleen, eli valinnut myös ”vähemmän käytetyn virallisen kielen” (art. 3). On ilmeistä, että Suomen tulisi soveltaa maassa virallisen kielen asemaa nauttivaan ruotsiin vähintäänkin samoja sääntöjä kun muihin vähemmistökieliin. Sopimuksen osapuolet sitoutuvat rakentamaan politiikkansa, lainsäädäntönsä ja käytäntönsä mm. siten, että ”alueellisen kielen tai vähemmistökielen maantieteellistä aluetta kunnioitetaan sen varmistamiseksi, että olemassaolevat tai uudet hallinnolliset rajat eivät muodosta estettä kyseisen alueellisen kielen tai vähemmistökielen edistämiselle” (art. 7.1b).
Vastaava säädös uudessa perustuslaissa (731/1999) kuuluu näin: ”Hallintoa järjestettäessä tulee pyrkiä yhteensopiviin aluejaotuksiin, joissa turvataan suomen- ja ruotsinkielisen väestön mahdollisuudet saada palveluja omalla kielellään samanlaisten perusteiden mukaan.” (122 §). Vanhan perustuslain vaatimus siitä, että hallintoalueiden rajoja uudistettaessa tulee pyrkiä siihen, että toiskieliset vähemmistöt tulevat niin pieniksi kuin mahdollista (hallitusmuodon 50.3 §), oli vielä selvemmin sopusoinnussa sen alueellisen periaatteen kanssa, joka on määritelty Euroopan neuvoston kieliperuskirjassa ja Euroopan neuvoston kansallisten vähemmistöjen suojelua koskevassa puiteyleissopimuksessa (art. 16) sekä yleisesti hyväksytty ihmisoikeuskirjallisuudessa. Myös uuden perustuslain hallinnollista jakoa koskeva säädös on tulkittava peruskirjan vaatimuksen mukaisesti: Kunnioittaa vähemmistökielen maantieteellistä aluetta.
Tammisaaren synnytysosaston lakkauttaminen merkitsisi sitä, että Suomi laiminlyö kansainvälisoikeudelliset velvollisuutensa, sillä lakkauttamisen vuoksi vahvasti ruotsinkielisen Länsi-Uudenmaan synnytykset siirrettäisiin isomman, pääosin suomenkielisen alueen hoidettavaksi. Tämä hallinnollinen rajanmuutos merkitsisi kielilain vaatimukset täyttävän yksikön lakkauttamista ja synnyttäjien ohjaamista kielilain vaatimuksia rikkoviin yksiköihin. Ehdotettu hallintouudistus muodostaisi siis esteen ruotsin kielen edistämiselle. Ruotsintaitoisten kätilöiden ja lääkärien hajasijoittaminen moneen suureen yksiköön ei takaisi samoja kielellisiä oikeuksia kuin samojen henkilöiden keskittäminen yhteen pienempään, ruotsinkielisellä alueella sijaitsevaan yksikköön.
Jos Tammisaaren synnytysosasto lakkautetaan, vaarannetaan samalla koko Länsi-Uudenmaan sairaalan asema korkeatasoisten ja kustannuksiltaan edullisten terveyspalvelujen tuottajana. Päätöksellä olisi huomattava kielteinen vaikutus koko maan ruotsinkielisille sairaanhoitopalveluille. Näin katoaisi taas yksi yksikkö, joka yleisesti käyttää ruotsinkielistä hoitoterminologiaa ja jossa alan opiskelijat voivat perehtyä ruotsinkieliseen hoitokulttuuriin.
Euroopan neuvoston kieliperuskirja on juridisesti sitova sopimus, joka on sisällytetty Suomen kansalliseen oikeusjärjestykseen. Peruskirjan määräyksiä voivat valvoa Suomen omat hallintotuomioistuimet. Kansainvälistä valitusinstanssia ei kuitenkaan ole, ja kansainväliset sanktiot ovat luonteeltaan lähinnä poliittisia.
Kieliperuskirjan noudattamista seurataan kansainvälisen asiantuntijakomitean antamien tilanneraporttien perusteella, jotka puolestaan perustuvat valtion ja vähemmistöedustajien antamiin raportteihin. Komitea raportoi Euroopan neuvoston ministerikomitealle, joka antaa lyhyitä maankohtaisia suosituksia. Kun Suomea koskeva raportti viimeksi tarkistettiin vuonna 2007, kehotti ministerineuvosto kolmannen kerran Suomea toteuttamaan lisätoimia ”varmistaakseen ruotsin- ja saamenkielisten sosiaali- ja terveydenhuoltopalvelujen saatavuuden”.
Sekä alueelliset että kansalliset ruotsinkieliset järjestöt ovat yksimielisesti ilmoittaneet vastustavansa Tammisaaren synnytysosaston sulkemishanketta. Suomenruotsalaiset kansankäräjät, Folktinget, joka edustaa maan ruotsinkielistä väestöä, on selkeästi asettunut tukemaan Tammisaaren synnytysosaston säilyttämistä. Päätös osaston sulkemisesta merkitsisi sitä, että kielellinen enemmistö täysin kieltäytyisi ottamasta huomioon kielivähemmistön omaa mielipidettä.
Kemiössä 1.10.2009
Finlandssvensk Samling ry:n hallituksen toimeksiannosta
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Hallituksen jäsen
Suomenkielinen käännös toteutettu yhteistyössä Juha Janhusen kanssa
Tässä Finlandssvensk samlingin kotisivut: www.finlandssvensksamling.org
torsdag 1 oktober 2009
BB-indragning brott mot Finlands internationella förpliktelser
Här Finlandssvensk samlings uttalande om Ekenäs BB, en analys ur språklig synvinkel. Vi lyfter fram den regionala dimensionen av språkliga rättigheter, en dimension som är svårgreppbar, dels för att en stor del av den svenska språkgruppen i Finland - numera den största delen - lever i lokal minoritetsställning och dels för att den finskspråkiga majoriteten inte känner till vilken milsvid skillnad det är mellan den svenskspråkiga samhällsverkligheten mellan orter med svensk majoritet och orter med en liten andel svenskar. Såväl i Helsingfors som i Ekenäs har en svenskspråkig rätt till svenskspråkig sjukvård, men i Ekenäs fungerar det. Det kan fungera i Helsingfors också, men då beror det allt för ofta på att patienten har tur att råka på svenskspråkig personal eller på att betydande personliga, administrativa och politiska ansträngningar har gjorts uttrycklingen för att få vården att fungera. I Ekenäs går så att säga av sig själv. Den språkliga medvetenheten är en del av hela samhällskulturen.
Finlandssvensk samling rf:
En indragning av Ekenäs BB skulle innebära ett brott mot Finlands internationella förpliktelser
Tjänstemannaförslaget om en indragning av Västra Nylands sjukhus förlossningsavdelning, Ekenäs BB, strider förutom mot grundlagens språkstadganden och språklagen även mot Finlands internationella förpliktelser gällande den svensktalande minoriteten. Förslaget som skall behandlas i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts styrelse den 12 oktober 2009 repekterar inte den svenskspråkiga befolkningens geografiska område och ignorerar minoritetens klart uttryckta bedömning av Ekenäs BB:s betydelse.
Indragningshotade Ekenäs BB verkar fullständigt på svenska såväl som på finska. Västra Nylands sjukvårdsområde som består av Raseborg (som grundades vid årsskiftet efter sammanslagning av Ekenäs, Karis och Pojo), Ingå och Hangö har en klar svenskspråkig majoritet. Av de kring 44000 invånarna har 61 procent svenska som modersmål. Tidigare Ekenäs stad hade över 80 procent svenskspråkiga, så även sjukhusets närmiljö är huvudsakligen svensk. Området är det enda inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) med en klar svenskspråkig majoritet. Många föderskor söker sig till Ekenäs BB från andra områden p.g.a. den språkligt och medicinskt högklassiga vården.
Dessutom förekommer diskussioner, fastän ett konkret förslag ännu inte föreligger, om en indragning av Borgå BB, den andra enheten inom HNS som upprätthåller en god språklig nivå. Borgå är visserligen en stad med finsk majoritet men andelen svenskråkiga i regionen är betydande. Inom huvudstadsregionen, där de svenskspråkiga är många, men den procentuella andelen är liten, kan det vara möjligt att få en del av förlossningsvården på svenska i vissa fall, men den språkliga vårdkvaliteten är ytterst ojämn. Huvudstadsregionen har inga förlossningsenheter som klarar av att följa språklagen (423/2003) genom att se till att ”individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det” (2 §).
Finland har förbundit sig att fr.o.m. den 1 mars 1998 följa Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och införlivat den i den nationella rättsordningen (förordning 149/1998). Normalt gäller stadgan inte officiella språk, men Finland har valt att tillämpa den på svenskan som ”ett officiellt språk som används mindre allmänt” (art. 3). Det är uppenbart att Finland åtminstone bör följa de grundläggande regler som gäller för andra minoritetsspråk för sitt svenska nationalspråk. Fördragsparterna förbinder sig att ”bygga sin politik, lagstiftning och praxis” på bland annat "respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk” (art. 7.1b).
Motsvarande stadgande i den nya grundlagen (731/1999) lyder: ”När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.” (122 §). Den gamla grundlagens krav på att ”minoriteterna med annat språk bliva möjligast små” vid nyreglering av förvaltningsområdens gränser (regeringsformens 50.3 §) var klart i överensstämmelse med territorialprincipen såsom den formulerats i Europarådets språkstadga och i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter (art. 16) och så som den allmänt uppfattas inom den minoritetsrättsliga litteraturen. Även den nya grundlagens krav på den administrativa indelningen bör tolkas i samklang med stadgans krav på respekt för minoritetens geografiska område.
Ett beslut om indragning av Ekenäs BB innebär att Finland underlåter att fullfölja sina folkrättsliga förpliktelser enligt språkstadgan. Det starkt svenskspråkiga Västra Nylands födslar införlivas i ett större finskdominerat område. Denna administrativa gränsförskjutning innebär en indragning av en enhet som uppfyller språklagens krav och en hänskjutning av föderskorna till enheter som inte uppfyller kraven. Den nya administrativa indelningen för födslar utgör således ett hinder mot främjande av det svenska språket. Ett visst antal svenskkunniga barnmorskor och läkare utspridda på flera enheter garanterar inte att svenskspråkiga föderskor kan tala och bli tilltalade på svenska på det sätt som samma personal koncentrerad till en och samma enhet placerad på en svenskspråkig ort.
Ifall en indragning av BB i Ekenäs genomförs riskeras i förlängningen hela sjukhusets framtid som högklassig producent av kostnadseffektiv specialsjukvård, vilket har en starkt negativ effekt för den svenskspråkiga sjukvården i Finland. Därmed förloras ytterligare en plats där den svenskspråkiga vårdterminologin används genomgående och vårdstuderande har en möjlighet till en naturlig inlärning av en svenskspråkig vårdkultur.
Språkstadgan är ett juridiskt bindande fördrag som införlivats i den nationella rättsordningen. Förvaltningsdomstolarna i Finland kan tillämpa språkstadgans bestämmelser, men någon internationell domstol med jurisdiktion att handha klagomål finns inte. De internationella sanktionerna är i första hand av politisk karaktär.
Språkstadgans system är baserat på periodiska rapporter som en internationell expertkommitté granskar. Kommittén rapporterar vidare till Europarådets ministerkommitté som avger kortfattade rekommendationer. Då Finlands senaste rapport granskades 2007 lyfte ministerkommittén för tredje gången fram behovet av att Finland ”satsar mera på att säkerställa tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska”.
Såväl regionala organ som nationella svenskspråkiga organisationer har enstämmigt och entydligt motsatt sig en stängning av Ekenäs BB. Svenska Finlands folkting, som representerar Finlands svenskspråkiga befolkning, har klart tagit ställning för Ekenäs BB:s bevarande. En indragning vore ett absolut underkännande av minoritetens egen bedömning.
Kimito den 1 oktober 2009,
för Finlandssvensk samling rf:s styrelse, enligt uppdrag
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Styrelsemedlem
Här finns Finlandssvensk samlings hemsida: www.finlandssvensksamling.org
Mer information om språkstadgan hittar du i vänstermenyn under "Dina rättigheter"
Finlandssvensk samling rf:
En indragning av Ekenäs BB skulle innebära ett brott mot Finlands internationella förpliktelser
Tjänstemannaförslaget om en indragning av Västra Nylands sjukhus förlossningsavdelning, Ekenäs BB, strider förutom mot grundlagens språkstadganden och språklagen även mot Finlands internationella förpliktelser gällande den svensktalande minoriteten. Förslaget som skall behandlas i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts styrelse den 12 oktober 2009 repekterar inte den svenskspråkiga befolkningens geografiska område och ignorerar minoritetens klart uttryckta bedömning av Ekenäs BB:s betydelse.
Indragningshotade Ekenäs BB verkar fullständigt på svenska såväl som på finska. Västra Nylands sjukvårdsområde som består av Raseborg (som grundades vid årsskiftet efter sammanslagning av Ekenäs, Karis och Pojo), Ingå och Hangö har en klar svenskspråkig majoritet. Av de kring 44000 invånarna har 61 procent svenska som modersmål. Tidigare Ekenäs stad hade över 80 procent svenskspråkiga, så även sjukhusets närmiljö är huvudsakligen svensk. Området är det enda inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) med en klar svenskspråkig majoritet. Många föderskor söker sig till Ekenäs BB från andra områden p.g.a. den språkligt och medicinskt högklassiga vården.
Dessutom förekommer diskussioner, fastän ett konkret förslag ännu inte föreligger, om en indragning av Borgå BB, den andra enheten inom HNS som upprätthåller en god språklig nivå. Borgå är visserligen en stad med finsk majoritet men andelen svenskråkiga i regionen är betydande. Inom huvudstadsregionen, där de svenskspråkiga är många, men den procentuella andelen är liten, kan det vara möjligt att få en del av förlossningsvården på svenska i vissa fall, men den språkliga vårdkvaliteten är ytterst ojämn. Huvudstadsregionen har inga förlossningsenheter som klarar av att följa språklagen (423/2003) genom att se till att ”individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det” (2 §).
Finland har förbundit sig att fr.o.m. den 1 mars 1998 följa Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och införlivat den i den nationella rättsordningen (förordning 149/1998). Normalt gäller stadgan inte officiella språk, men Finland har valt att tillämpa den på svenskan som ”ett officiellt språk som används mindre allmänt” (art. 3). Det är uppenbart att Finland åtminstone bör följa de grundläggande regler som gäller för andra minoritetsspråk för sitt svenska nationalspråk. Fördragsparterna förbinder sig att ”bygga sin politik, lagstiftning och praxis” på bland annat "respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk” (art. 7.1b).
Motsvarande stadgande i den nya grundlagen (731/1999) lyder: ”När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.” (122 §). Den gamla grundlagens krav på att ”minoriteterna med annat språk bliva möjligast små” vid nyreglering av förvaltningsområdens gränser (regeringsformens 50.3 §) var klart i överensstämmelse med territorialprincipen såsom den formulerats i Europarådets språkstadga och i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter (art. 16) och så som den allmänt uppfattas inom den minoritetsrättsliga litteraturen. Även den nya grundlagens krav på den administrativa indelningen bör tolkas i samklang med stadgans krav på respekt för minoritetens geografiska område.
Ett beslut om indragning av Ekenäs BB innebär att Finland underlåter att fullfölja sina folkrättsliga förpliktelser enligt språkstadgan. Det starkt svenskspråkiga Västra Nylands födslar införlivas i ett större finskdominerat område. Denna administrativa gränsförskjutning innebär en indragning av en enhet som uppfyller språklagens krav och en hänskjutning av föderskorna till enheter som inte uppfyller kraven. Den nya administrativa indelningen för födslar utgör således ett hinder mot främjande av det svenska språket. Ett visst antal svenskkunniga barnmorskor och läkare utspridda på flera enheter garanterar inte att svenskspråkiga föderskor kan tala och bli tilltalade på svenska på det sätt som samma personal koncentrerad till en och samma enhet placerad på en svenskspråkig ort.
Ifall en indragning av BB i Ekenäs genomförs riskeras i förlängningen hela sjukhusets framtid som högklassig producent av kostnadseffektiv specialsjukvård, vilket har en starkt negativ effekt för den svenskspråkiga sjukvården i Finland. Därmed förloras ytterligare en plats där den svenskspråkiga vårdterminologin används genomgående och vårdstuderande har en möjlighet till en naturlig inlärning av en svenskspråkig vårdkultur.
Språkstadgan är ett juridiskt bindande fördrag som införlivats i den nationella rättsordningen. Förvaltningsdomstolarna i Finland kan tillämpa språkstadgans bestämmelser, men någon internationell domstol med jurisdiktion att handha klagomål finns inte. De internationella sanktionerna är i första hand av politisk karaktär.
Språkstadgans system är baserat på periodiska rapporter som en internationell expertkommitté granskar. Kommittén rapporterar vidare till Europarådets ministerkommitté som avger kortfattade rekommendationer. Då Finlands senaste rapport granskades 2007 lyfte ministerkommittén för tredje gången fram behovet av att Finland ”satsar mera på att säkerställa tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska”.
Såväl regionala organ som nationella svenskspråkiga organisationer har enstämmigt och entydligt motsatt sig en stängning av Ekenäs BB. Svenska Finlands folkting, som representerar Finlands svenskspråkiga befolkning, har klart tagit ställning för Ekenäs BB:s bevarande. En indragning vore ett absolut underkännande av minoritetens egen bedömning.
Kimito den 1 oktober 2009,
för Finlandssvensk samling rf:s styrelse, enligt uppdrag
Anna Ritamäki-Sjöstrand
Styrelsemedlem
Här finns Finlandssvensk samlings hemsida: www.finlandssvensksamling.org
Mer information om språkstadgan hittar du i vänstermenyn under "Dina rättigheter"
söndag 26 april 2009
Valdeltagendet i ett direkt Folktingsval oroar Hbl
Johanna Westman framför i sin ledare i Hufvudstadsbladet 25.4.2009 under rubriken Dags att utveckla folktinget att det är självklar att diskussionen om direkt folkval av Folktinget måste fortsätta på sessionen i Ekenäs.
Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:
Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.
Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.
Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:
Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.
Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.
Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.
Det tidigare folkvalet frångicks på grund av att valdeltagandet var så lågt att tingets legitimitet med skäl kunde ifrågasättas.
Bland andra representanter för Svenska kvinnoförbundet i Åbo argumenterar för att "ett välorganiserat och demokratiskt genomfört val skulle ge folktinget en nödvändig förankring i det finlandssvenska samhället och därmed också ett mandat som riksdag och regering nödgas reagera på och ta hänsyn till på ett sätt som inte sker i dag" (Hbl-debatt 6.3).
Också nu ses alltså legitimiteten som ifrågasatt. Den saken bör diskuteras i samband med den i våra dagar så aktuella frågan om ett hårdnande samhälls- och språkklimat.
Tusendollarsfrågan är om en återgång till direkt folkval kan garantera ett så övertygande valdeltagande att legitimiteten stärks - inte försvagas.
Westman spekulerar i möjligheten att tillåta personer som inte är svensksregistrerade att rösta:
Ett system med direkt folkval skulle rimligen utgå från att själva rösträtten begränsas till "finlandssvenskar". Men handen på hjärtat: är Finlands tvåspråkighet på sikt betjänt av en strikt gränsdragning på den punkten? Svaret torde vara nej, åtminstone i Helsingforsregionen.
Då är det nog en bättre strategi att räkna med självdefiniering så, att en till äventyrs finskregistrerad men finlandssvenskt sinnad person kan känna sig inkluderad.
Vem som borde få rösta är i hög grad en ickefråga eftersom rösträtten för alla svensksregistrerade definieras i folktingslagen, men visst är det intressant att frågan kommer upp. Eftersom självdefiniering är regeln för befolkningsdatasystemets registrering borde man kunna utgå ifrån att personer med en sådan självdefiniering som finlandssvenskar som motiverar till deltagande i valet av representanter för den svenskspråkiga befolkningen även är beredda att registrera sig som svenskspråkiga.
Däremot har jag lyft fram frågan om vilka som ska vara valbara. Det kunde finnas argument för att finlandssvenskarna, ifall de själva så vill, bör ha möjligheten att låta sig representeras av personer som inte är svensksregisterade. Se min insändare från mars som publicerats här.
Westman frågar sig med rätta vart Finlandssvensk samling tagit vägen i den offentliga debatten. Föreningens andra ordförande Ida Aplund, som blev kändis då hon misstänkliggjordes för sina uttalanden i den finlandssvenska pressen, syntes betydligt mer än Juha Janhunen, vars perspektiv på det finlandssvenska är minst lika nydanande som Asplunds. Citat från Westmans ledare:
En vitaliserande debatt om finlandssvenska strategier fördes när Finlandssvensk samling grundades 2001. Föreningens omstridda ordförande Ida Asplund anklagade bland annat finskspråkiga finnar för att röva finlandssvenskars kulturarv, så som Tove Jansson och J. L. Runeberg genom att presentera dem så som en del av den finsknationella kulturen.
Sedan dess har den tidigare så stridbara föreningen försvunnit ur offentligheten, och årsmötet 2009 hålls i morgon i Ekenäs, genast efter folktingssessionens avslutande lunch.
Dessutom påminner hon om att Folktinget med en ny ordförande inte kan hålla en hög profil. Anna-Maja Henriksson är riksdagsledamot, men inte Svenska riksdagsgruppens ordförande såsom avgående Ulla-Maj Wideroos som efter två år som ordförande inte ställer upp för omval.
En revitaliserande debatt om hur denna profil ska vara skapt är välkommen. Frieri över språkgränsen, à la förra ordföranden Henrik Lax, är i alla fall att föredra framför militant språklagsaktivism.
Det är beklagligt att Westman har ett behov av att tala om "militant språklagsaktivism". Vad meningar hon egentligen? Henrik Lax, som en av den nya språklagens mest framstående fäder, nämns egentligen förklenande som en friare till finnarna, medan hans engagemang för det finlandssvenska är betydligt mer omfattande än så. Det finns inget motsatsförhållande i att kräva att språklagen - liksom andra lager - tas på allvar och i ett arbete för förståelse bland finnarna. Det ena är ju en förutsättning för det andra.
Hela Johanna Westmans ledare kan läsas på Hbl:s webbplats här.
onsdag 25 mars 2009
Min insändare publicerades i Hufvudstadsbladet idag den 25 mars 2009.
Folktinget
Kan samerna välja ting kan också finlandssvenskarna
Svenska Finlands folkting behöver absolut den statushöjning i rollen som ett finlandssvenskt parlament som Svenska kvinnoförbundet i Åbo efterlyser (Hbl 6.3). Det är inte acceptabelt att den åsikt som Folktinget framför uppfattas bara som ett utlåtande bland andra. När Folktinget uttalar sig i frågor som berör finlandssvenskarna bör detta tveklöst uppfattas som finlandssvenskarnas legitima åsikt.
Även inom Finlandssvensk samling finns ett brett stöd för ett direktval av Folktinget. Så skapas en sund konkurrens mellan grupper och kandidater som alla, på olika sätt, vill verka för det svenska i Finland och ger Folktinget legitimitet.
Folktinget har i flera avseenden utvecklats i positiv riktning. Tingets kansli, styrelse, arbetsutskott och delegationer är aktiva och besitter stor kompetens. De flesta politiska partier är representerade. Tingets officiella roll har förstärkts i och med att riksdagen antagit lagen om Svenska Finlands folkting (1331/2003). Folktingets 75 ledamöter sammankommer en gång om året. Det här är långt ifrån de veckolånga möten som hölls på 1950-talet, men åtminstone bättre än vartannat år vilket var kutym tills lagen trädde i kraft.
Det nuvarande valsättet är obegripligt för gemene finlandssvensk. Mandaten fördelas mellan partierna utgående från hur många röster partiernas svenskspråkiga kommunalvalskandidater fått. Dessutom kan röster på icke svenskregistrerade räknas ifall kandidaterna fyller vissa kriterier, bland annat verksamhet i en svenskspråkig politisk organisation. Det var den här kontrollen av kandidaterna i kommunalvalet, alltså inte av de uppställda till Folktinget, som föranledde förra höstens animerade diskussioner.
Det är oklart om alla inblandade riktigt visste vad de diskuterade. Själv har jag lyckats med konststycket att bli listad på valbar plats, men så hade jag också erfarenhet från Svensk Ungdoms centralstyrelse och en stark uppbackning av Kimitoöns SFP-avdelningar på det åboländska kretsmötet där folktingslistan godkändes. Trots två perioder i Folktinget har jag ingen aning om vilket organ som utser kandidaterna i andra partier eller andra SFP-valdistrikt.
Kan Sametinget väljas av samerna själva så ska väl också finlandssvenskarna klara samma sak. Folktinget valdes fram till 1970 med direktval och stadgarna tillåter fortfarande detta. Enligt Folktingslagen kan styrelsen besluta att val av ledamöter förrättas genom separata direkta val . I en radiointervju för några år sedan förespråkade justitieministeriets valdirektör Arto Jääskeläinen ett direktval.
Rösträtt har i så fall alla som är röstberättigade i kommunalval och som har uppgett svenska som modersmål i befolkningsdatasystemet. Lagen har dock inget stadgande om valbarhet. Man kunde eventuellt tänka sig att även personer som inte är svenskregistrerade, men gjort sig kända för verksamhet på svenska, kunde få ställa upp som kandidater. Detta kunde ske på ansökan till valnämnden.
Folktingsvalet kunde liksom samernas val förrättas som postval. Ett separat val i samband med kommunalvalet är en annan möjlighet.
Anna Ritamäki-Sjöstrand
styrelsemedlem Finlandssvensk samling rf
folktingsledamot 2001–2008
Kimito
Folktinget
Kan samerna välja ting kan också finlandssvenskarna
Svenska Finlands folkting behöver absolut den statushöjning i rollen som ett finlandssvenskt parlament som Svenska kvinnoförbundet i Åbo efterlyser (Hbl 6.3). Det är inte acceptabelt att den åsikt som Folktinget framför uppfattas bara som ett utlåtande bland andra. När Folktinget uttalar sig i frågor som berör finlandssvenskarna bör detta tveklöst uppfattas som finlandssvenskarnas legitima åsikt.
Även inom Finlandssvensk samling finns ett brett stöd för ett direktval av Folktinget. Så skapas en sund konkurrens mellan grupper och kandidater som alla, på olika sätt, vill verka för det svenska i Finland och ger Folktinget legitimitet.
Folktinget har i flera avseenden utvecklats i positiv riktning. Tingets kansli, styrelse, arbetsutskott och delegationer är aktiva och besitter stor kompetens. De flesta politiska partier är representerade. Tingets officiella roll har förstärkts i och med att riksdagen antagit lagen om Svenska Finlands folkting (1331/2003). Folktingets 75 ledamöter sammankommer en gång om året. Det här är långt ifrån de veckolånga möten som hölls på 1950-talet, men åtminstone bättre än vartannat år vilket var kutym tills lagen trädde i kraft.
Det nuvarande valsättet är obegripligt för gemene finlandssvensk. Mandaten fördelas mellan partierna utgående från hur många röster partiernas svenskspråkiga kommunalvalskandidater fått. Dessutom kan röster på icke svenskregistrerade räknas ifall kandidaterna fyller vissa kriterier, bland annat verksamhet i en svenskspråkig politisk organisation. Det var den här kontrollen av kandidaterna i kommunalvalet, alltså inte av de uppställda till Folktinget, som föranledde förra höstens animerade diskussioner.
Det är oklart om alla inblandade riktigt visste vad de diskuterade. Själv har jag lyckats med konststycket att bli listad på valbar plats, men så hade jag också erfarenhet från Svensk Ungdoms centralstyrelse och en stark uppbackning av Kimitoöns SFP-avdelningar på det åboländska kretsmötet där folktingslistan godkändes. Trots två perioder i Folktinget har jag ingen aning om vilket organ som utser kandidaterna i andra partier eller andra SFP-valdistrikt.
Kan Sametinget väljas av samerna själva så ska väl också finlandssvenskarna klara samma sak. Folktinget valdes fram till 1970 med direktval och stadgarna tillåter fortfarande detta. Enligt Folktingslagen kan styrelsen besluta att val av ledamöter förrättas genom separata direkta val . I en radiointervju för några år sedan förespråkade justitieministeriets valdirektör Arto Jääskeläinen ett direktval.
Rösträtt har i så fall alla som är röstberättigade i kommunalval och som har uppgett svenska som modersmål i befolkningsdatasystemet. Lagen har dock inget stadgande om valbarhet. Man kunde eventuellt tänka sig att även personer som inte är svenskregistrerade, men gjort sig kända för verksamhet på svenska, kunde få ställa upp som kandidater. Detta kunde ske på ansökan till valnämnden.
Folktingsvalet kunde liksom samernas val förrättas som postval. Ett separat val i samband med kommunalvalet är en annan möjlighet.
Anna Ritamäki-Sjöstrand
styrelsemedlem Finlandssvensk samling rf
folktingsledamot 2001–2008
Kimito
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
